När systemet glömmer människan..

Det finns rubriker som skär rakt i hjärtat. Nyheten om att Migrationsverket vill utvisa en åtta månader gammal bebis är precis en sådan. Det är en nyhet som tvingar oss att stanna upp och fråga:
Vart är vi på väg?

Paragrafer vs. Verklighet

När politiska beslut fattas pratas det ofta om "ordning och reda", "strama flöden" och "principfasthet". Men bakom varje beslut finns en riktig människa. I det här fallet en människa som inte ens lärt sig gå, som inte har valt sin situation och som nu riskerar att ryckas upp från dess enda trygghet..

Det vi ser är en krock mellan två världar:

• Byråkratins logik: Där ett barns rättsliga status är en direkt kopia av föräldrarnas papper.

• Barnkonventionens löfte: Där barnets bästa alltid ska komma i första rummet – en princip som numera är lag i Sverige.

Är barnets bästa bara ord på papper?

Sverige har stoltserat med att göra Barnkonventionen till lag, men i fall som detta ekar de orden tomma..

Hur kan det någonsin vara "barnets bästa" att utvisa ett spädbarn till ett land där barnet saknar anknytning, vårdnätverk eller trygghet? När dessutom båda föräldrar har antingen arbetstillstånd eller arbete.

Det är tragiskt när politiska ambitioner att vara "tuffast i klassen" i migrationsfrågor leder till att vi tappar bort vår grundläggande medmänsklighet. 

Ett system som inte kan göra skillnad på en komplex juridisk process och ett skyddslöst barns behov är ett system som har gått vilse.

En uppmaning till eftertanke

Vi måste kunna diskutera migrationspolitik utan att offra de allra minsta på vägen. Vi måste kräva att våra myndigheter faktiskt använder det handlingsutrymme som finns för att skydda barn.

För om vi som samhälle accepterar att en åttamånaders bebis behandlas som en siffra i en statistik, vad säger det då om vår egen framtid?