Priset för "Frihet" – När nyhetsflödet blir för tungt att bära..

Vi lever i en tid där världen ständigt finns i våra fickor. Varje gång jag låser upp telefonen möts jag av rubriker om kriget i Mellanöstern. Det är en malande känsla av hopplöshet som är svår att skaka av sig, och jag vet att jag inte är ensam om att känna så.

Av Tasnim News Agency, CC BY 4.0, Länk

Mellan två eldar

Det är en märklig och smärtsam paradox. Å ena sidan ser vi det iranska folket – ett folk med en rik kultur och en otrolig styrka – som i decennier tvingats leva under en regim som kväver varje uns av personlig frihet. Man vill inget hellre än att se dem fria, att se kvinnor kunna gå på gatorna utan rädsla, att se unga människor få förverkliga sina drömmar.

Å andra sidan har vi historiens varningsklockor. När "Storebror" i väst kliver in med löften om att exportera demokrati och frihet, har resultatet så ofta blivit det motsatta:

• Sönderslagen infrastruktur som tar generationer att återuppbygga.

• Maktvakuum som fylls av ännu värre krafter, som tex IS/Daesh i Irak/Syrien.

• Mänskligt lidande som inte går att mäta i pengar,  eller politiska poäng.

Mer än bara politik

Det som gör mest ont är att bakom varje strategisk drönarattack och varje politiskt tal finns det riktiga människor. Det är barn som förlorar sina föräldrar, studenter vars framtid raderas på en sekund och familjer som splittras för evigt. Det är så lätt för makthavare på andra sidan havet att prata om oavsiktlig skada på civila, men för oss som tittar på känns varje förlorat liv som ett misslyckande för mänskligheten.

Vi kan åka till månen, landa sonder på Mars, skapa artificiell intelligens, skapa partikelacceleratorer.. Men sen är vi helt plötsligt tillbaka i Öga för öga, tand för tand, ont blod och generationer och åter generationer av hämnd, korståg och våldspiraler..

Vad gör vi med maktlösheten?

Det är okej att känna sig deppig. Det är okej att stänga av nyheterna en stund när hjärtat inte orkar mer. Att vi lider med dem vi aldrig mött är ett bevis på vår mänsklighet, men vi får inte låta mörkret i rubrikerna släcka vårt eget hopp.

Vi måste fortsätta hoppas på en väg framåt som inte stavas mer våld, utan som faktiskt utgår från folkets egen röst och rätt till självbestämmande – utan att de ska behöva betala med sina liv som insats.

Var rädda om varandra där ute. ❤️